Test

Åsa om Cirkus i Glasriket

Skog, skog, skog skog, skog. Och mer skog
Jan Dzedins och jag sitter i bilen på väg till Kosta i Glasriket i Småland. Vi har kommit vilse. Hur är det möjligt? Själv är jag uppvuxen några mil härifrån och Jan bor i Kalmar. Vi har varit i Kosta en massa gånger. Som turister. Och handlat glas. I panik ringer vi till Kosta Bodas växel och frågar var vi är. De hjälper oss. Kanske är vi lite nervösa? Vi är på väg till vårt första möte med Torsten Jansson, Vd och koncernchef för New Wave Group där Orrefors Kosta Boda AB ingår, för att presentera Cirkus i Glasriket.

I vårt samtal med Torsten och Frans Greby presenterar vi våra idéer: föreställningsverksamhet med cirkus, glas och musik i samspel, event och kursverksamhet med utgångspunkt i platsen dvs Kosta och med dess besökare som publik. Det visar sig att Torsten har planer på att bygga ett glashotell och gärna vill ha en scen på området, helst en utomhusscen. Jag påpekar att det regnar mycket i Sverige och frågar hur långt projekteringen av hotellet har kommit och undrar om det är möjligt att frilägga några balkar så det blir lättare att rigga cirkusutrustning? Det visar sig att hotellet skall vara klart sommaren 2009 dvs om två år och Torsten tycker det vore lämpligt att vår verksamhet drog igång i samband med det. Nu får jag lite panik eftersom jag vill starta tidigare. Jag har en känsla av att det kommer att ta tid att bygga upp en verksamhet och realisera de samarbeten och samverkan vi tänker oss. Därför föreslår jag att vi skall göra en prototyp sommaren 2008 med motiveringen att vi då kommer att kunna leverera ett bättre resultat 2009. Torsten säger ok och jag kan börja andas igen.

Vi pratar också pengar. Det är inte helt lätt att förklara hur kulturverksamhet brukar finansieras och organiseras för en entreprenör från näringslivet, men vi gör vårt bästa och påtalar att vi gärna ser ett samarbete med Kosta Boda även ekonomiskt. Som argument har vi vår idé om att vår verksamhet kommer att öka platsens attraktivitet och att vi kommer att dra en ny publik. Om folk kommer till Kosta för att se föreställning kommer det att t ex vilja äta och det gör man i Kosta för det är lång väg genom skogen till nästa matställe. Förhoppningsvis kommer de även att passa på att handla glas. För de besökare som kommit dit för glasets skull erbjuder vi något nytt dvs en föreställning. Torsten är så klart intresserad av lönsamhet, men ser också fördelarna med en föreställningsverksamhet för besökarna.

Jan och jag vacklar ut från mötet och tar en fika i Kosta café. Vi enas om att vi upplever att mötet var positivt. Cirkus i Glasriket har gått från idé till något som är möjligt att förverkliga. Nu börjar det stora arbetet.

Att utgå från en plats

Ursprungsidén till Cirkus i Glasriket uppstår hos mig när jag tar mig en funderare på Kronobergs och Kalmar län och vad man skulle kunna hitta på i regionen. Vad finns det här som är specifikt och intressant att utforska ur ett konstnärligt perspektiv? Eftersom jag är intresserad av att sammanföra olikheter för att på så sätt förhoppningsvis få någonting nytt att hända sträcker jag mig utanför min huvudsakliga bransch, scenkonst och film. Det som kommer till mig är glaset som på ett sätt är en syntes av regionen – en massa sand, vatten och skog till bränsle. Och mycket hårt arbete med att förädla produkten. Glasblåsning – en kunskap som det tar mycket lång tid att erövra för att uppnå den skicklighet som krävs precis som med cirkus. Cirkus har jag med mig i bagaget efter att ha arbetat med det under flera år bl a med Cirkus Cirkör. Nu börjar en föreställningsidé ta form. För att komplettera helheten behövs musik och jag känner till en kompositör/musiker som spelar på glas. Eftersom jag är en krass realist och utpräglad praktiker tänker jag hela tiden parallellt på hur organiseringen runt det hela ska se ut. Hur genomföra det och framför allt hur finansiera det? I regionen finns det ett antal kulturinstitutioner bl a i form av två länsteatrar och ett museum som lägligt råkar vara inte bara Smålands museum utan även Sveriges Glasmuseum. Sedan finns förstås Kosta Boda AB. Det känns som ett utmärkt tillfälle att pröva kultur- och näringslivssamarbete, som alla konstnärer uppmanas att hålla på med, men där förvirringen kring hur det skall gå till verkar stor. Vad händer om man samarbetar med näringslivet utifrån de produkter de producerar? I det här fallet kan vi samlas kring glaset i dess olika former. Och Kosta Boda producerar ju även konst – glaskonst. Tänk om kulturinstitutionerna och företaget kunde samarbeta kring att realisera idén? Det hela har utvecklats till ett projekt och alla projekt behöver en projektledare och producent om de ska gå att genomföra. Jag ringer Jan Dzedins, producent och marknadsförare. Han har tidigare varit chef för Byteatern, Länsteater i Kalmar län, har under flera år marknadsfört Västanå teaters sommaruppsättningar i berättarladan och är en erfaren frigruppsproducent. Särskilt hans erfarenheter från det som brukar kallas för det ”fria” kulturlivet är ovärderliga. Frihet innebär i det här sammanhanget ofta extremt lite pengar vilket i sin tur ställer stora krav på en kreativ problemlösning vad gäller organisering, finansiering och distribution. Jan bor dessutom i Kalmar. Han går igång på idén och tillsammans utvecklar vi Cirkus i Glasriket.

Cirkus, glas och musik

Efter knappt ett års förberedelser som omfattar söka pengar, nätverkande, skapa samarbeten och samverkan, drar vi igång arbetet med prototypen i juni 2008. KK-stiftelsen har precis beviljat pengar till forskningsprojektet Beyond & Within där Cirkus i Glasriket är ett av delprojekten. Platsen för föreställningen är Kosta Glascenters hytta. Under en tvåveckorsperiod arbetar vi i lite olika konstellationer eftersom alla har olika tider då de kan medverka. Lokalen skall riggas med ljud och ljusteknik och det konstnärliga mötet mellan glas musik och cirkus undersökas. Cirkusartisten Rune Andersens linställning får precis plats mellan ledningarna för gasol och gas. Gry Lambertsens kinesiska påle blir till två stycken. Jag har valt att arbeta med Gry och Rune eftersom jag vet att de alltid finner en lösning på de flesta problem och är extremt kreativa med allt de jobbar med – må vara glas eller cirkusakrobatik. Vi har insett att för att blåsa glas behövs det åtminstone två glasblåsare och detta löses av Kosta Glascenter. Daniel Granström som är lärare vid Glascentrets skola är vår guide i glasets värld. Med hjälp av Ulrika, visar han hur glasblåsning går till och vad mer man kan göra med glas.  Ungefär en vecka innan premiären försvinner Ulrika och upp dyker glaskonstnären Nina Westman headhuntad av Daniel. Nina har även scenkonsterfarenhet som skådespelare och scenograf och hon medverkar även i själva föreställningen. Det är en klockren casting och Nina och jag kommer sedan att fortsätta vårt samarbete i de efterföljande produktionerna inom Cirkus i Glasriket.

Vi letar hela tiden kopplingar mellan glas, cirkus och musik och finner dem på ett mycket fundamentalt vis i gravitationen. För att kunna arbeta med glaset måste det dels ha rätt temperatur dels måste det hela tiden vara i rörelse. Om mani cirkus t ex går på en slak lina som pendlar fram och tillbaka eller jonglerar måste man också fullfölja rörelsen. Man kan inte avbryta rörelsen mitt i för då ramlar man ner eller missar bollen. Alltså är både glas och cirkus underställda gravitationen och kräver att utövaren underkastar sig materialet. Detta skapar automatisk ett absolut nu. Och upplevelsen av det som sker är på riktigt och ingen teatral illusion. Som extra krydda är varken glas eller cirkus helt ofarligt att arbeta med. Glaset är väldigt varmt, ca 1000 grader, och cirkusakrobatik innehåller alltid ett riskmoment.

Carin Blom vår kompositör och musiker har länge arbetat med glas och tar med sig instrument av glas, glasharpa o slagverk, samt delvis färdig musik in i projektet. Vi tillverkar också ett klockspel i glas på plats. Föreställningens dramaturgiska struktur är uppbyggd utifrån de olika momenten i glasblåsningen. En scen har en viss längd som är anpassad efter tiden det tar att blås t ex en glasklocka. Även om Daniel och Nina är mycket skickliga innebär det att alla måste vara på hugget ifall något skulle dra ut på tiden. Återigen ett absolut nu. Gry och Rune spelar två turister som förirrar sig in i hyttan efter en dags shopping och går vilse. Detta är direkt hämtat ur verkligheten där repetitionerna ofta avbryts av turister som verkar helt omedvetna om att vi jobbar och ställer sig livsfarligt nära det varma glaset. Glasblåsarna berättar att så är det jämt och man måste alltid ha koll på vad som finns bakom ryggen. Jag sammanställer ett manus som är strukturerat utifrån det som händer på scenen utifrån perspektiven: vad gör glasblåsarna, vad gör musikerna, vad gör cirkusartisterna och hur de samspelar i tid. Carins kollega Catharina Backman anländer i premiärveckan och syntesen glas musik och cirkus fullbordas. Vår ljudtekniker Erik Rask får det hela att svänga och ljusdesignern Maria Johansson lyckas mitt i allt som händer göra en ljussättning som både belyser och avgränsar spelplatsen. Erik och Maria är också ett stort stöd för mig som regissör eftersom de precis som jag befinner sig utanför scenen – där publiken kommer att vara.

Solen har strålat under repetitionerna och det har varit osannolikt varmt i hyttan. En av de stora takluckorna som har stått öppna på grund av värmen går plötsligt inte att stänga och vår luftartist Rune klättrar upp och hjälper lokalansvariga att försöka åtgärda problemet. Det går inte och vi får sätta plast över takfönstret. När det är dags för premiär bryter ett våldsamt åskväder ut över nejden. Det regnar så det blir översvämning på vägarna och åskan slår ner. Det blir strömavbrott i hela Kosta. Lyckligtvis inte i hyttan. Jag frågar glasblåsarna vad som kommer att hända eftersom vi inte kan spela utan ljus men Daniel säger att hyttan är säkrare än ett kärnkraftverk. Inte ens under stormen Gudrun slocknade vannan dvs den stora glasugnen. Jag andas ut tills jag får en rulle tesatejp i handen av ljus- och ljudteknikerna med uppmaningen att vara beredd på att gå upp på taket och tejpa fast plasten runt takfönstret ifall den skulle blåsa av under föreställningen. Nu kommer publiken som är en blandning av företagsledare, glasblåsare, turister, politiker och press. De bänkar sig till toner av glas och tillsammans svettas vi och förundras över det vi ser. Efteråt stort tack till alla som medverkat till att projektet har gått att genomföra.

Kosta, konst och kommers

När föreställningen är slut kommer hyttsillen som bedrivs av hotell Österängen. Vi delar nämligen lokalen med dem. Hyttsill går till så att man äter en sillrätt som tillagas i glasugnen till musik och glasblåsning. Vi månar om ett gott samarbete och har dagliga överläggningar om huruvida vi behöver rigga ner cirkusutrustningen eller inte. Och så är det att arbeta i Kosta. Hela tiden händer det saker som man behöver vara beredd att hantera. Det kräver en flexibilitet och diplomatisk förmåga från alla inblandade. En öppenhet mot att samverka och samexistera.

Platsen Kosta är i sig själv en intressant blandning av skilda verksamheter. Ett glasbruk med gamla anor som producerar konst och bruksglas samsas med en jättelik outlet. Det skapar en plats dit besökare kommer i olika ärenden, men när man ändå är där passar man på att ta del av det Kosta har att erbjuda. Som oftast handlar om att köpa något. Eller uppleva något. Som konstnär tilltalas jag av att mitt i all kommers erbjuda människor möjligheten att slinka in och få en konstupplevelse. Att konsten kommer till platser där människor är och nå människor som kanske inte själva skulle söka sig till en konstinstitution. Då blir det extra viktigt att sträva efter en hög konstnärlig nivå. I de diskussioner som förs kring konst och näringsliv ges det ibland uttryck för en rädsla att konsten ska kommersialiseras eller på något sätt utsättas för påtryckningar från näringslivet vid samarbeten. Utifrån mina erfarenheter av samarbetet med Kosta Boda AB vet jag att Torsten Jansson aldrig skulle drömma om att lägga sig i den konstnärliga processen och arbetet med föreställningen. Lika lite som han lägger sig i vad glaskonstnärerna inom koncernen gör för konstglas. Men han är intresserad av att det blir bra och håller en hög nivå för det tjänar han på. Då har bidragsinstanser såsom t ex Statens Kulturråd mycket större inflytande på den konst som görs genom att de t ex beslutar om vilka konstnärer och konstprojekt som får stöd och vilka kompositörer som får kompositionsbidrag.

Vi upplever snarare att Kosta Boda lägger sig i för lite. Oändligt stort arbete har lagts ner från vår sida för att skapa samverkan och samarbeten där gensvaret har varit positivt och bejakande, men sällan gått från ord till handling. De stödjer oss med lokaler, drift av glasugnar och marknadsföringssamarbeten vilket är alldeles utomordentligt, men när det gäller gemensam produktutveckling av t ex event går det hela tiden i stå. Kontentan blir alltså att de snarare stöder det fria konstlivet – frihet i det här sammanhanget innebär att vi konstnärligt gör precis som vi vill utifrån vad vi har råd med – men däremot när vi försöker kommersialisera en del av vår verksamhet är de inte lika intresserade.

Då har samarbetet med det mindre företaget Hotell Björkängen varit lättare att utveckla. Kanske för att det är en mindre organisation med färre verksamhetsgrenar. Att de är mindre gör också att de kanske precis som Cirkus i Glasriket är i större behov av samverkan och lättare kan se en positiv effekt inom en överblickbar tidsrymd.

En stor insikt som drabbat mig genom mina kontakter med näringslivet är att genom att satsa mycket pengar initialt kan också den ekonomiska utdelningen bli stor – Go big to gain big. När man som jag kommer från en gravt underfinansierad bransch så skolas man in i att tänka att det finns extremt lite pengar, som man ska få att räcka till allt. Det är normen. Därmed blir det ibland så att medlen inte räcker till t ex marknadsföring och då når man inte publiken. Konsekvensen blir att varken de kulturpolitiska kraven uppfylls eller de rent ekonomiska, dvs att verksamheten kan generera en vinst som återinvesteras i nästkommande projekt. Återinvesteringen skulle i så fall tillfalla de konstnärer och projektledare som jobbar med att arbeta fram nästa projekt eller konstverk. Som det ser ut nu så sker detta arbete – som i andra sammanhang kallas för innovation, projektering och finansiering – utan ekonomisk ersättning. Ingen vill betala för det trots att hela samhället uppmanas att bi entreprenörer. Var finns kapitalet? är en fråga jag ofta ställer mig. Det torde vara ett allom känt faktum vid det här laget att de största kultursponsorerna är konstnärerna själva. Självklart får underfinansieringen en effekt på konsten. Mycket pengar är ingen garanti i sig själv för att det ska bli bra konst men om det finns pengar till löner och produktionsmedel i alla faser av projektet påverkar det så klart resultatet i en positiv riktning. Det blir tydligt för mig eftersom jag inom forskningsprojektet som helhet har arbetat med produktioner som varit fullfinansierade av institutioner och produktioner som drivits i projektform av små organisationer.

Cirkus i Glasriket 2009, år två

Tiden mellan prototypen 2008 och det fullskaliga genomförandet 2009 är fylld av förhoppningar och oro. Kommer vi att få de pengar vi sökt? Kommer våra samarbetspartners att satsa mer och fördjupa samarbetena? Jag och Jan fortsätter vårt nätverkande och arbete med att finansiera föreställningen. Båda befinner vi oss ofta på resande fot och sköter kommunikationen med varandra och omvärlden via mobila telefoner och bredband.

När jag ånyo stiger in i Kosta Glascenter för att påbörja repetitionsarbetet i juni känns det som om tiden stått stilla. Hyttan är sig lik. Vi utgår från prototypen när vi arbetar vidare med föreställningen. Några av de medverkande har lämnat och nya kommit till. Mikael Melander är vår nye mycket skicklige glasblåsare som visar sig vara en stor skådespelarbegåvning och även har en förmåga att se rörelsemässiga samband och strukturer dvs koreografi. Mikael och jag pratar också om glasets framtid och han påpekar för mig att det vi gör är viktigt eftersom mycket av glasproduktionen flyttar utomlands för att det är billigare att producera och vad blir då kvar i Sverige? Han ser Cirkus i Glasriket och det konstnärliga arbete vi gör med att använda glaset och glasblåsning på nya sätt som en möjlighet att tillvarata gammal kunskap och utveckla ett nytt fält. Och nya produkter. Själv ska han pröva på att driva hytta i Lofoten när han är klar i Glasriket.

Nina Westman har i år designat en skål – cirkusskålen – som blåses under föreställningen och finns till försäljning. Jag tycker det är väldigt stimulerande att arbetet resulterar i två produkter: en föreställning och en skål – det öppnar för nya idéer kring hur vi kan arbeta framåt. Vi har en ny musiker med oss Ida Lundén tillika kompositör av elektronmusik. Tillsammans med Carin Blom skapar de delvis nytt musikaliskt material. Vårt samarbete med Regionteatern har utvecklats positivt. Fyra tekniker från teatern kommer och hjälper till att rigga lokalens ljud och ljus. Det går undan! Under spelperioden genomför vi en workshop där glasblåsarna Nina och Mikael blåser ett trumset i glas utifrån kompositören Magnus Larssonns idé. Samtidigt tar Magnus upp ljud från tillverkningen som sedan blir en del av ljudbilden till föreställningen Enterprise – En rymdresa.

Som ett led i att undersöka platsen, Kostas, potential har vi i år valt att spela två föreställningar per dag för att öka möjligheten att fånga upp de som kommer till Kosta av andra skäl än att se föreställningen. På så vis når vi också en internationell publik. Det blir slitigt för de medverkande, dels att spela två gånger per dag i en krävande och varm miljö dels att det är tungt att spela när det är lite publik. Våra cirkusartister Gry och Rune drar ett bitvis tungt lass. I efterhand kan man se att det hade varit bättre att satsa på en föreställning per dag både ur ett konstnärligt och statistiskt perspektiv. Vi fick läsa i lokalpressen att det gick dåligt för Cirkus i Glasriket och att publiken inte kom. Vi lär oss av detta att det är bättre att spela färre föreställningar som är fullsatta om vi vill ha bra publikstatistik. Nackdelen är att tillgängligheten för publiken minskar dvs det blir färre tillfällen att se föreställningen.

Catch! 2010

Med dessa erfarenheter och ett trumset i glas i bagaget laddar vi för en helt ny föreställning/konsert/installation sommaren 2010. Vi tar ett nytt konstnärligt grepp på samspelet mellan glas, musik och cirkus. En 15 personers stråkorkester framför specialskriven musik av Magnus Larsson ackompanjerade av det specialdesignade trumsetet i glas och en utarbetad ljudbild. Glaskonstnärerna Nina Westman och Fredrik Nilsen visar på andra sätt att arbeta med varmt glas än att blåsa bruksföremål. Nina är även scenograf och gör en installation av överblivet glas från Kosta Boda. Cirkus representeras av jonglören Samuel Gustavsson och luftartisten Victoria Dahlborg. Jag gör ett manus utifrån den färdigkomponerade musiken. Efter att tidigare år jobbat med ett narrativt förlopp i form av en story gör jag här helt tvärt om och utgår från bilder och fragment. Publiken sitter inte ner utan vandrar omkring i rummet och blir på så sätt en del av själva föreställningen.

Vi spelar i Måleripacken, en ny lokal som Orrefors Kosta Boda har upplåtit till oss. Vi upplever det som att vårt samarbete med dem har utvecklats och att den nya lokalen är en bekräftelse på det. Regionteatern har gått från att samarbeta med oss och stötta oss med teknik och personella resurser till att gå in i reell samproduktion. Nya samarbetspartners är Smålands Museum och Musica Vitae/Musik i Syd. Efter att ha strävat så länge för att uppnå samverkan i regionen med både företag och kulturinstitutioner känns det bra och som att vi kommit en bit på väg. Vi har blivit en del av en regional utveckling.

Regional utveckling

Det känns viktigt att påpeka att vår primära strävan i Glasriket har varit att göra konst. Sedan har vi ju inte varit omedvetna om att vi genom att sammanföra olika verksamheter runt våra projekt i Kosta, samt alla samtal vi haft med politiker och tjänstemän, har arbetat med regional utveckling. Men det har varit ett medel för att uppnå vårt mål att göra konst och nå en publik. Det skulle för vår del så klart ha underlättat om alla nämnda kulturorganisationer och byråkrater redan hade samverkat och om det hade funnits ett färdigt sammanhang att kliva in i med sina projektidéer. Nu fick vi göra jobbet själva även om vi fått stöd på vägen. Och vi ser det som positivt att vara en del av en utveckling som är större än vår verksamhet. Det är en av anledningarna till att konst och kultur är viktigt. Att det för människor samman.