Test

Åsa om Enterprise – En rymdresa

I samband med mitt uppdrag som samverkanskonsult åt Regionteatern Blekinge Kronoberg våren 2008 ser jag en möjlighet till samverkan mellan Teatern och Smålands Museum Sveriges Glasmuseum i form av ett gemensamt projekt. Intresset väcks hos Regionteatern men hur ska samverkan gå till? Jag börjar spåna kring beröringspunkter och samband mellan de olika verksamheterna. Man kan t ex göra en föreställning baserad på glaskonstverken i museets samlingar? På museet finns även en etablerad konstpedagogisk verksamhet. Varför inte länka en workshop för publiken till föreställningen? Och spela för en lågstadiepublik? Vi kan väl undersöka barns förhållningssätt till konst och det egna skapandet? Så föddes idén till konceptet Enterprise – En Rymdresa. I början är jag lite nervös över att projektet kanske kunde upplevas som lite vagt formulerat. Men just det faktum att det inte var så tydligt definierat visar sig vara ett lyckokast ur samproduktionssynpunkt. Det möjliggör att de båda medverkande institutionerna går in i en ovisshet för att gemensamt formulera hur projektet ska realiseras och samverkan uppnås.

Själva genomförandet oroar mig mindre. Museet har massor med fantastiska glasföremål och pedagogisk kunskap och teatern vet jag av erfarenhet är fantastiska på att producera scenkonst. Dessutom medverkar glaskonstnären och scenografen Nina Westman och kompositören Magnus Larsson som jag samarbetat med i de tidigare produktionerna inom forskningsprojektet.

Tillsammans med antikvarien Björn Arvidsson och konstpedagogen Karin Nilsson går jag på rundvandring i museets lager och utställningslokaler. För att kunna göra ett första urval av glaskonstverk har jag föreslagit att vi ska utgå från de fyra elementen: luft, jord, vatten och eld. Det är beståndsdelarna vid glastillverkning och omfattar ungefär allt från födelse till död. Vi väljer ut ett tjugotal konstverk som sedan minskas ner till fem i samråd med Nina Westman. Hon initierar Rymden som övergripande tema med inspiration från Harry Martinssons Aniara och bidrar själv med ett nytt konstverk: Little Boy Galaxy. Magnus Larsson komponerar musik och ljudbilder bla på det glas trumset vi tillverkar i Kosta under sommaren 2009. Vi brottas med konstnärliga frågeställningar som rör scenrummet. Vilket slags rum ska vi spela i? Hur kommer publiken nära glaskonstverken? Vi kommer fram till att vi vill att publiken skall vara rörlig och flytta runt i scenrummet precis som man gör när man går på utställning. Vi utarbetar en idé som vi presenterar. För att det skall vara möjligt att genomföra i den storlek av lokal vi kommer att vara i och för att publiken ska få en optimal upplevelse får det bara plats 25 barn per föreställning. Men nu stöter vi på patrull. Teatern vill ta in minst 50 barn annars blir det för dyrt. Vi konstnärer tycker att detta beslut kommer väldigt sent i processen och går igenom en kris. Vi får tänka om. Helt och hållet. Och det gör vi och kommer fram till en ny lösning som alla kan acceptera.

Utifrån tidigare erfarenheter i gemensamma produktioner inom Beyond & Within har vi lärt oss vikten av god framförhållning. På ett tidigt stadium involveras alla för idéutbyte kring konstnärliga frågor och tekniskt genomförande. Vi arbetar vidare i nära samarbete med personalen på de båda institutionerna och uppnår vår målsättning att ha färdigställt scenrummet och musiken till kollationeringen, då alla som är inblandade i produktionen träffas, strax före jul.

Repetitioner och forskningsfördjupning

Nu börjar arbetet med ensemblen som består av koreografen och dansaren Anna-Karin Rapp, skådespelaren Björn Johansson Boklund och jonglören/objektmanipulatören Niclas Stureberg. Jag har valt att inte involvera dem i de tidigare diskussionerna kring scenrummets utformande. Ljussättaren Fredrik Nilsson har däremot varit med tidigt i den processen. Han medverkar även i föreställningen som tekniker och kapten för vårt rymdskepp Enterprise. Ensemblen har fått tillgång till musiken före kollationeringen och vi gör en kortare workshop i Stockholm med Niclas och Anna-Karin där de får undersöka materialet glas i relation till rörelse och Magnus musik. Tråkigt nog är Björn inte med men det kompenserar han med råge längre fram. Till kollationeringen har jag skrivit ett manus med utgångspunkt i de samtal jag och Nina har kring de olika konstverken och den övergripande historien – En Rymdresa. Musiken definierar de olika scenerna. Det är en stor tillgång att den redan är färdig och blir därför viktig i arbetet med föreställningens struktur. Under de dagar vi arbetar före jul kommer vi fram till att manuset fungerar och gör ett första genomdrag av föreställningen.

Som en del av det fortsatta repetitionsarbetet gör vi en djupdykning i undersökandet av samspelet mellan konstformerna glas, musik, dans, teater och cirkus, i det här fallet jonglering och avslutar arbetsdagen med att slå en forsk: dvs dryfta forskningsfrågor. Vissa av dessa frågor presenteras på den interna blogg som är skapad för projektet. Jag valde tidigt rörelse som det gemensamma språket i föreställningen och rörelsen och det fysiska gestaltandet är utgångspunkt för våra dagliga övningar och improvisationer kring de olika scenerna. Vi arbetar även med text och tal vilket är en utveckling från de tidigare produktionerna inom Beyond & Within. Ensemblen är mycket självgående och bidrar med övningar, koreografiskt material och texter. De har alla en tidigare erfarenhet av att ha arbetat med olika scenkonstuttryck. Ibland värjer de sig mot att behöva representera ”sin konstform” men syftet med denna uppdelning är att vi skall ha en utgångspunkt för vårt undersökande. Självklart strävar vi efter att finna ett gemensamt språk – ett språk som är specifikt för just den här föreställningen.

Under ett återkopplingssamtal med ensemblen efter premiären och efter det att de spelat ett tag tittar vi tillbaka på repetitionsprocessen och de frågeställningar vi arbetat utifrån. De tar upp att de upplever att processen tillåtit mötet mellan människor och konstnärer. Björn säger: ”I arbetet med en annan konstform försvinner mitt skådespelarskal och jag blir den som jag alltid vill vara, den som lyssnar, följer, istället för att agera”. Jag tänker att denna formulering berättar mycket om vad som kan uppnås genom att våga sträcka sig utanför sitt eget område och möta något annat.  Om den öppenhet och förmåga till samspel som krävs. Ensemblen berättar att föreställningen utvecklats och blivit tydligare i mötet med publiken under spelperioden även för dem själva. Fredrik påpekar att de reflektioner som görs i vårt samtal mycket handlar om hur de olika scenkonstformerna interagerat och nästan inte alls om glaset. De har jonglerat med glas under hela processen och befinner sig mitt ibland ovärderliga glaskonstverk – vilket har varit lite läskigt ibland, tänk om nåt går sönder? De verkar inte ha reflekterat så mycket över materialet utan snarare fokuserat på vad vi berättar runt varje konstverk. Jag funderar på om det beror på att ensemblen inte var en del av förarbetet utan kom in i ett färdigt scenrum. I motsats till produktionerna i Kosta där vi arbetar i en hytta med varmt glas och glasblåsning där glaset hela tiden är närvarande på ett mycket påtagligt sätt och omöjligt att bortse ifrån. Det händer helt klart något annat när man flyttar ut konsten ur konstrummet.

Premiär och workshop

På premiären dyker några av de konstnärer upp som gjort glaskonstverken som medverkar i föreställningen. Nina och jag är väldigt nervösa över hur det ska tas emot av dem. De har självklart varit vidtalade under processen, men reaktionen när man ställs inför hur det faktiskt blev kan man aldrig veta på förhand. Vi har ju faktiskt satt in deras konstverk i en helt ny kontext och gjort en slags tolkning av dem.  Lars Hellsten som är upphovsman till konstverket Luftslott ställer sig upp i applådtacket och stämmer upp ett hurra. Nina och jag kan bara instämma. Nu får vi också själva pröva på workshop som leds av museets pedagoger. Här ges möjlighet att arbeta med både lera och glas. Glaskonstnären och pedagogen Helén Kranz har gjort stämplar med motiv från föreställningen som vi stämplar det varma glaset med. Alla de konstverk som blir till under workshops på museet länkas samman till ett enda stort konstverk som växer dag för dag. En metafor för en samverkansprocess. Jag blir rörd varje gång jag ser det.

Turné

Enterprise reser vidare till Blekinge efter spelperioden i Växjö. Nya workshops uppstår på nya platser. I slutfasen av forskningsprojektet genomförs ytterligare ett samarbete, nu med Unga Klara, vilket gör att Enterprise sista resa går till Stockholm i maj. Där ansluter den till ett seminarium kring hela Beyond & Within – samverkan mellan scenkonst, film och konstglas i samarbete med kulturinstitutioner och näringsliv.